I september förra året besökte maken och jag västra USA, och de senaste dagarna har jag haft en sån otrolig lust att åka tillbaka dit! Då först och främst till San Francisco. Denna fantastiska stora lilla stad placerar sig mitt i hjärtat på en, och får fram resbehovet när man minst väntar det. I den anledning tänkte jag tipsa lite om vad man definitivt inte får missa!


Golden Gate Bridge:



Golden Gate är ett absolut måste! Har man bil åker man över bron och svänger av upp mot Marin Headlands, för att få bästa utsikten. Det kan vara lite krångligt att hitta, men jag lovar att det är värt det! Tittar man på berömda bilder av bron är det oftast här uppe de är tagna. Bilden längre ned är dock tagen från andra sidan (in mot staden), på Baker Beach. Vi missade att åka hit, vilket jag i dag kan ångra. Något annat jag också ångrar lite är att vi inte tog en promenad ut på bron. Men å andra sidan, då har vi ju skäl att åka tillbaka.

Lite kul fakta om bron:

- Sedan öppningen, i maj 1937 fram till juni 2005 har 1,779,032,891 (en miljard, sjuhundradeochsjuttionio miljoner, trettiotvåtusen, åttahundradeochnittioen) bilar korsat bron.

- Bron har fått sitt namn, Chrysopylae eller Golden Gate, efter sjökaptenen John C. Freemont, som, omkring 1846, tyckte att sundet påminde om hamnen Chrysoceras (Golden Horn) i Istanbul.

- Renovering av bron pågår ständigt. Hela 55 personer arbetar varje dag med att måla och underhålla. Det är dock en myt att bron målas en gång varje år. I stället målas det lite där det behövs, såkallad "touch ups".

- Om den amerikanska marinen fått som den velat, hade bron målats i svarta och gula stripor. Arkitekten Irving Morrow vägrade dock, och i stället fick den sin färg "internationell orange" för att passa naturligt in bland de värma färgerna i naturen, och som en kontrast till himlen och havets kalla färger.

- Den korrekta PMS koden är 173, eller i CMYK färger: C=Cyan: 0%, M=Magenta:69%, Y=Gul:100%, K= Svart:6%.

- Kostnaderna för att bygga bron var 35 miljoner dollar. I jämförelse skulle den idag ha kostat omkring 1,2 miljarder dollar att konstruera.




Sjölejon:

Sjölejonen dras man till automatiskt, om man befinner sig på Pier 39. Själva piren är väl inte så intressant i sig, den är som ett enda stort köpcenter - fylld av en mängd onödiga saker. Ja, och en hel del restauranger. Bl.a. Bubba Gump Shrimp, vilket - för de som har sett Forrest Gump - är lite kul.

Sjölejonen - eller Sea Lebrities som de så kärleksfullt kallas - började komma hit kort efter den stora Loma Prieta-jordbävningen i 1989. Till att börja med var de endast omkring femtio, men nu kommer det närmare niohundrade varje vinter, varav de flesta är haner. På sommaren simmar de ut till Channel Islands för att para sig, fast de senaste åren har en liten grupp börjat stanna kvar även då. Det går inte att ta miste på dessa mer eller mindre charmiga djur, de talar nämligen både till dina öron och till din näsa.....




Sausalito:

Sausalito är en pytteliten stad precis på andra sidan Golden Gate Bridge. Här vaknar man varje morgon (förutom när det är för mycket "smog") till en fantastisk utsikt över San Franciscos skyline, och till stadens egna lilla skyline: segelbåtsmasterna.

Här skrev Otis Redding "The Dock Of The Bay" i 1967-  när han hyrde en av de karakteristiska husbåtarna som ligger i hamnen - för att få lite lugn och ro. Endast tre dagar efter att låten spelades in, dog Redding i en flygkrasch i Wisconsin.

"Sittin' in the mornin' sun
I'll be sittin' when the evenin' come
Watching the ships roll in
And then I watch 'em roll away again, yeah

I'm sittin' on the dock of the bay
Watching the tide roll away
Ooo, I'm just sittin' on the dock of the bay
Wastin' time"




Alcatraz:

Alcatraz är nästan ett måste, om man har tid. Fast ha i minne att det - faktiskt - bara är ett tomt fängelse, att det kan vara kallt och blåsigt där ute, att när fåglarna reproducerar (!) kan det lukta ganska intensivt och att turen tar en del tid - som kan spenderas på annat. Är man i staden bara en kortis, skippa ön och se andra saker i stället.

Självklart är det en spännande tur. Och fascinerande, inte minst. När man går omkring inne i huvudhuset - där några av USA:s värsta förbrytare har suttit - med ett par hörlurar och en mp3-spelare som dokumenterar livet på ön, kan man inte låta bli att fundera. Inte bara kunde det vara iskallt här ute, inte bara var det ensamt. Det var också så nära till livet. Det var bara några hundra meter till friheten. Det var så nära till staden att männen både kunde se och höra livet som passerade dem. Så nära, och ändå så långt borta. Idag är ofta fängelsen belagda i ödemarken. Fångarna ser inte vad de missar. Men där ute, på Pelikan-ön märkte de det mycket väl. Vilken pina det måste ha varit för dem!

Kuriosa:

- Det bästa med Alcatraz sades vara att alla hade sin egen cell. På så sätt minskade riskerna för sexuella övergrepp. Maten var tydligen också rätt bra.

- Det sämsta var att det alltid var kallt. Fångarna som fick en av cellerna med fönster ansågs ha tur, eftersom dessa var varmare. I de tidiga åren fanns det också en tystnadsregel. Man fick endast prata under måltiderna och rasterna.

- Fängelset stängdes slutligen i 1963, efter 29 år i drift, fördi det blev för dyrt att driva. Alcatraz var det absolut dyraste federala fängelset i USA.

- De som lyckades rymma från Alcatraz var Frank Lee Morris och bröderna John och Clarence Anglin. Morris som ansågs vara överintelligent hade kommit på en ofelbar plan. I över ett år höll de tre på med förberedelserna, de grävde hål i betongen bakom ventilen i sina celler. De visste att ventilerna ledde ut till en lufttrumma som sedan skulle leda dem ut på taket av cellbyggnaden. Man vet fortfarande inte om de överlevde. Fast för er som tittar på Mythbusters på Discovery, så vet ni ju hur rymningsförsöket tv-gänget gjorde slutade....




Pacific Heights:

Det finns hur många viktorianska hus som helst i San Francisco. För det mesta tycker jag att det ser lite oorganiserad ut, det verkar inte ha funnits någon byplanerare som hållit styr på det hela. Dock finns det undantag. Och ett av de undantagen är Pacific Heights (bilden under är från berömda Alamo Square).

Denna del av San Francisco är den vi utomstående oftast ser portretterad av Hollywood; eleganta hus, rena gator, privilegierade människor. Stadens invånare är dock lite mer cyniska i sin syn på den "exklusiva luften" här uppe. Ändå ser man alla slags San Francisco-invånare shoppandes på spännande Fillmore Street. Det är också ett utmärkt ställe för fika! Lafayette Park är ännu bättre, om man helt enkelt bara vill njuta solen.



Chinatown och Fortune Cookies:

På 56 Ross Alley, i världens största China Town, ligger Golden Gate Fortune Cookie Factory. Här har man producerat lyckokakor helt sedan augusti 1962. Två kvinnor gör - för hand - 20 000 kakor per dag. Det finns fler fabriker i San Francisco, men detta är alltså den enda där man fortfarande använder det ursprungliga sättet.



Det pågår lite dispyter om vem som faktiskt uppfann kakan. San Francisco's Court of Historical Review bestämde i 1983 att Makoto Hagiwara (som startade fabriken på Ross Alley) uppfann dem så tidigt som i 1909, för att avnjuta dem med sin familj i Japanska Trädgården i Golden Gate Park (och den är i övrigt värt ett besök, det är jättevackert där). Los Angeles (som påstår att kakan uppfanns där) lade dock in en protest på detta. Faktum är i alla fall att Fortune Cookies inte är en kinesisk uppfinning, den kom inte ens dit förän i 1992.



Cable Cars:

Kabelvagnarna uppfanns av Andrew Smith Hallidie i 1869. Det var en varm sommardag, gatstenarna var blöta efter regnet, backarna var branta och detta i kombination med den tunga vagnen de drog, gjorde att fem hästar halkade bakåt och dog.

Hallidies far hade patent på stålvajrar i England, och Hallidie själv tog i användning dessa när han ritade och byggde en hängbro över Sacramentos flod. Han använde också tekniken för att kunna dra tunga vagnar på spår ut ur gruvor. Efter olyckan med hästarna fick han idén att använda stålvajrar för att dra vagnar genom staden, och 1:a september 1871 öppnar Clay Street Line, tätt följd av resten av världen.

De tre kabelvagnslinjerna är alltså strömlösa. Från Hallidie Plaza till Fishermans Wharf och längs California Street går underjordiska vajrar som rör sig med en hastighet av femton kilometer i timmen. När konduktören vill stanna frigör han vagnen från vajern och vagnen stannar samtidigt som vajern fortsätter.

På 1201 Mason Street finns Cable Car Barn & Powerhouse. Här "sover" vagnarna på natten och här finns också hela "maskineriet". Stora hjul opererar de tre linjerna upp och ned San Franciscos branta backar. Här står den första kabelvagnen utställd och dessutom finns en hel massa småprytlar som har med kabelvagnarna att göra. Hur man tar sig dit? Med kabelvagn, förstås. :-)

Jag rekommenderar att ta Powell-Hyde-linjen. Man kliver på nede vid hörnet av Market Street och Powell Street, där linjen börjar och kör till slutstationen i vid Aquatic Park och Ghirardelli Square i Fishermans Wharf. Den har bäst utsikt. Bl.a. kör man över Nob Hill och Russian Hill (kom ihåg att kliva på vagnen påhöger sida, då ser ni bäst), där konduktören stannar ett tag vid Lombard Street, påstått vara världens krokigaste gata. Nackdelen är att det också är mest kö till denna linjen. (Lägg märke till den norska flaggan på första bilden härunder, btw.)



Slutligen:

På väg ut från San Francisco, en rätt kylig morgon med regn i molnen, körde vi först upp dit "The Great Highway" börjar. Där parkerade vi bilen och tog oss över gatan till Louis' Restaurant. Vi hade blivit rekommenderad den av personalen hos Avis - Rent A Car, och hade aldrig hittat dit annars (inte första gången i SFO åtminstone). Väl på plats vid ett fönsterbord med frukosten framför oss såg vi varför hon sagt åt oss att åka dit.



För maten i sig var det inget storslaget över. Traditionell amerikansk frukost, ägg-bacon-sallad-hashbrowns-toast-dricka. Men utsikten! Ni skulle inte ens tro mig. Och det var bara början!

Den pyttelilla restaurangen ligger uppe på en liten topp. (Kör man vidare, hamnar man borta i Presidio och vid Golden Gate.) Utsikten är strålande. Eller, nåväl, slående kanske jag måste säga, eftersom det inte var så strålande just denna morgon. Men Stilla Havet ligger där!

Och närmare Stilla Havet kommer man knappt utan att hoppa i och bli blöt. Vilket borgmästaren mellan 1894-1896, Adolph Sutro ville utnyttja. I mars 1896 öppnade han Sutro Baths. Det var världens största inomhusbad och kostade hela 1 000 000 (en miljon) dollar. Anläggningen var i glas, järn, träd och sement och fyllde, bokstavligen, en hel strand nedanför The Cliff House, som också ägdes av Sutro, och var hans hem.

Bland de besökande fanns President Benjamin Harrison, President Theodore Roosevelt, William Randolph Hearst, Oscar Wilde och Buffalo Bill (!). Vad de erbjöds när de kom in i badhuset var inte mindre än ett färskvatten- och sex saltvattenbassäng, femhundra omklädningsrum med flera hundra duschar, tusenvis av baddräkter, gymnastikrum, restauranger, butiker och museum fyllda med artefakter från hela världen. Det var storslaget och helknäppt, men som Sutro själv sade: "I must have it large, pretentious, in keeping with the environment, with the Heights, with the great ocean itself..."

I 1966 brände de sista spåren av Sutro Baths ned, och idag finns endast några ruiner kvar, av bassängen . Det såkallade Cliff House finns också där, som restaurang. Dagens version är dock väldigt långt ifrån den imponerande byggnad Sutro själv byggde.



Såhär ser Sutro Baths ut i dag:



Onwards:

Så. Efter att man ätit sina ägg hos Louis', rekommenderar jag att man hoppar in i bilen igen, svänger ut på "The Great Highway", kör ett litet tag tills man kommer till skylten "California 1", följer kustlinjen söderut så fort det bara går, ända tills man plötsligt ser att solen tittar fram och att himlen blir blåare och blåare. Vevar man ned fönstren vet man det direkt. Man har passerat den magiska gränsen. Någonstans vid början av Monterey körde man förbi den. Då tar man av sig jackan, sätter på sig solglasögonen, drar upp volymen, slappnar av och bara njuter av det glittrande vattnet på högersidan och den nästan öde vägen framför sig. Carmel, Solvang, Santa Barbara och Los Angeles, nu kommer vi! 

(Fast det får bli ett annat blogginlägg!)