I senaste utgåvan av Amelia (nr 21-06) finns det en artikel som jag helt enkelt inte kan låta bli att publicera här (det är alltså inte jag som skrivit den). Den fyllde mig med häpnad och glädje, och en hel massa beundran för dessa starka kvinnor som vågat ta klivet bort från stenhårda traditioner! Läs och bli upplyst!!

En grupp kenyanska kvinnor tröttnade på att bli misshandlade och våldtagna av sina män, och grundade sin egen by Umoja. (dag, 16 år senare, är byn ett socialt och ekonomiskt mirakel. 



Skylten som visar vägen till kvinnobyn Umoja står i en hög damm intill vägen i en avlägsen del av norra Kenya. Det är ett tomt, öppet landskap, det enda man ser så långt ögat kan nå är snår och buskar. Och ändå känns det som om skylten står i en krigszon; den är nött av stenkastning, genomborrad av skruvmejslar och orden ”kulturby” har strukits över med svart färg. Margaret Ejejo, 27 år, stryker handen mot skylten och skrattar gott. – Det är männen som har gjort det här. De är avundsjuka på vår framgång. Vi är självständiga och lyckliga, vilket de inte gillar.  

Innanför ett runt taggtrådsstängsel är byn skött med kärlek. Jorden har sopats ren kring de små lerhyddorna och färgglada smycken med stammens mönster har lagts ut på mattor till försäljning i ett skjul. I byn bor 48 kvinnor och 31 barn – pojkar och flickor – men inte en enda vuxen man. 1990 bestämde sig några kvinnor för att skapa en mansfri zon i Umoja (som betyder enhet/sammanhållning på swahili) sedan de flytt från misshandlande män eller blivit utfrysta efter våldtäkt. Många män hånskrattade åt idén och kraxade som olyckskorpar om att kvinnorna skulle ”bli uppätna av lejonen”. Men byn, som ligger i en brännande het dal 32 mil norr om Kenyas huvudstad Nairobi, blommar. Idag har den affär, skola, en fond till skola och sjukvård, en campingplats och värdefulla hjordar med kor och getter.  



Margaret flyttade med sin lilla dotter och nyfödde son till Umoja för fyra år sedan. – Jag var den yngsta av min mans fyra hustrur. Han misshandlade mig för att få sex, så jag flydde. Men min familj tyckte att jag hade fört skam över dem och vill inte kännas vid mig längre.  

Margaret och byns övriga kvinnor tillhör folket ”Samburu”, en polygam stam som är släkt med den mer kända stammen Masai.  

- Livet är bättre här, tillägger Margaret som nu är byns ledare. Som gift var jag väldigt tunn. Nyligen såg jag min ex-man i staden, han förbannade mig för att jag så fet och välmående ut. Han kunde ju tydligt se att jag mår bra i Umoja.  

Stammar på landsbygden, som Samburu, är de absolut fattigaste i Kenya eftersom ytterst få har några inkomster från jobb och för att de är så sårbara mot torka och sjukdomar. Men Umojas kvinnor har bestämt sig för att vara självförsörjande och tjänar pengar på att sälja halsband och armband. De dansar också traditionella danser för turister som besöker den närliggande safariparken och får in 20 kronor per åskådare.  



Nyckeln till Umojas framgång heter ”koll på plånboken”.  

- Vi slösar inte med våra slantar. Vi delar ut lite till mat och andra nödvändigheter men spar resten, säger Margaret. Kvinnorna har ett eget bankkonto, vilket är unikt i denna del av Kenya. Kontot är gemensamt. – Vi använder våra besparingar till att investera i affärsverksamheterna och djuren, de genererar i sin tur nya pengar så att vi kan betala för sjukvård och barnens skolgång.  

Byn är minst sagt revolutionerande. I Samburus kultur hedrar och vördar man de äldre männen och unga krigare ses som ”gudar”. Kvinnorna däremot har man inte mycket till övers för. – Det finns ett talesätt, som säger ”män är huvudet och kvinnorna halsen”, vilket innebär att männen alltid är över oss, säger Margaret torrt. 

Alla byar i Samburu har ett inhägnat ”parlament” där alla beslut fattas, men dit är bara männen välkomna. Flickor i puberteten gifts bort, eller säljs, till äldre män för ett högt pris. – Min man betalade tio kor och 20 getter till pappa för att få gifta sig med mig. Jag var 12 år och han var över 50, men ingen berättade för mig om giftermålet, säger Margaret. Hon fick reda på sitt öde dagen innan bröllopet när några äldre kvinnor tog med henne in i bushen för att omskära henne – en vanlig ritual innan kvinnor gifter sig. Här innebär det att klitoris skärs bort med ett rakblad eller en bit slipad metall. – Det var den värsta plåga jag har utsatts för. De sa åt mig att sätta mig i floden för att stilla smärtan, men det hjälpte inte. 

Omskärelse är förbjudet i Kenya men traditionen frodas på landsbygden bland stammar som tror att det garanterar att kvinnan är trogen. Över 80 procent av Samburus brudar stympas på detta sätt. Många dör av blodförlust eller infektioner, medan andra blir invalida. Umojas kvinnor för kampanj mot omskärelse, vilket gör männen om möjligt ännu mer förbannade. – Vi besöker andra byar och varnar kvinnorna för farorna med omskärelse och förklarar att de enligt lag har rätt att säga nej. Ibland försöker männen jaga iväg oss, men vi ger inte upp, säger Margaret. 

Kvinnorna protesterar också mot våldtäkt och misshandel. – Män ser sina fruar som sin egendom och tror att de har rätt att slå dem. 

En annan kvinna, Tikako Lalamba, 40 år, berättar att hennes man slog henne varje dag i över 15 år. – Men när jag började få svårt att gå av all misshandel lämnade jag honom. Tikako tvingades också att se på när hennes syster blev offer för ”manlig grupp-rättvisa”, vilket hon säger är vanligt mot ”olydiga” kvinnor. – Min syster vägrade ha sex med sin man, så han kallade in byns män för att straffa henne. Ett tiotal haffade och slog henne. Sedan hölls hon fast medan hennes man våldtog henne offentligt. Hon var nära att dö, berätta Tikako med tårar i ögonen.  

Många kvinnor har kommit till Umoja för att de våldtagits och sedan blivit utkastade av sina män. Men en handfull, inklusive Tikako, tillhör de 650 samburu- och masaikvinnor som våldtogs av brittisk militär. Stamkvinnorna, från hela norra Kenya, säger att de våldtogs under 80- och 90-talen av personal ur brittiska armén som var stationerad i området. – För ungefär tio år sedan var jag på ett fält när två brittiska soldater kom upp till mig. En av dem tog fast och våldtog mig, som om våldtäkt var någon slags sport, säger Tikako.  

Kvinnorna kräver armén på kompensation, och anklagelserna undersökt. Brittisk press tror dock att förundersökningen kommer att läggas ner.  

Under tiden har kenyanska regeringen föreslagit tuffare lagar för att förhindra misshandel och våldtäkt eftersom man ser detta som ”den största mänskliga rättighetsfrågan i landet”. Men för Umojas kvinnor räcker det inte med några lagar. – Vår kultur måste ändras inifrån genom att vi står upp mot manliga tyranner, säger Margaret.

Fast de motsätter sig inte Samburus kultur i stort. – Vi älskar vår kultur och vi hatar absolut inte män. Idén med Umoja är att ge kvinnorna friheten att styra över sina egna liv. Det funkar inte om vi tillåter männen att leva här, då skulle alla halka in i gamla vanor och böja sig för männen igen. 

Byn Umoja började på noll. Sepeyan Leadismo, en ståtlig kvinna som tror att hon är 45 år, var en av de 15 grundarna. – Allt vi hade i början var en bit torr mark. Vi byggde våra egna hyddor och levde på vattnig gröt. Det var en kamp, minns hon. 

Eftersom de inte hade råd att köpa glaspärlor började kvinnorna väva armband av torkade palmlöv och halsband av frön. – Vi stod vid vägkanten och sålde våra smycken till turistbussar som var på väg till safariparken. Vi svalt tills vi hade tillräckligt med pengar för att köpa våra första kor och getter och bygga en riktig by. (Mjölk och blod från boskap är Samburufolkets basvaror.)  

När Umoja började blomstra satte de sig över traditionella könsroller. I detta område är kvinnorna arbetshästar som går upp till sex mil om dagen för att hämta ved och vatten eller valla djur. Idag betalar Umojas kvinnor män för att utföra dessa uppgifter. De hyr också in krigare som uppträder med dem för turister. – Det rör sig alltid män här i byn, men vi är deras chefer och de får gå hem på kvällen, berättar Sepeyan. Kvinnorna anställer också manliga vakter som skydd mot ilskna ortsbor. – Vissa män kallar oss för ”ondskefulla åsnor” och hävdar att vi är häxor som använder magi för att lyckas. De kan helt enkelt inte förstå att vi överlever utan dem, säger Margaret och ler snett. 

Vid några tillfällen har byn stormats av gäng med pinnar och andra tillhyggen som har förstört hus och annan egendom. – Men senast det hände fångade vi en man och slog honom med en klubba, säger Margaret.  



Trots alla fajter med männen är Umojas kvinnor öppna för att ha relationer med män. Pojkvänner är tillåtna, men kvinnorna får träffa dem utanför byn. – Vi är inte mer än mänskliga och ibland längtar vi efter män rent fysiskt, erkänner Sepeyan med ett flickaktigt leende. Fast vi skulle aldrig låta männen komma in och hindra byns utveckling.  

Sepeyan hävdar att hon är för gammal för sex, men vill gärna ha lite romans. De yngre kvinnorna har bättre tur i kärlek. Nchekiyo Lembwakita, 16 år, och hennes vän Macdeli Lalamba, 18 år, vill inte prata om sina pojkvänner i Umoja, eftersom det anses respektlöst att prata om sex framför äldre kvinnor. På eftermiddagen sätter de på sig praktfulla stamkläder och går till Archer’s Post, den närmaste lilla staden, som består av en gata rangliga hus med affärer och pubar. – Min pojkvän är en krigare. Han är lång och vacker, avslöjar Nchekiyo och sveper en Cola på ett café med plåttak. 

Hon träffade honom på en dans organiserad av unga krigare som, efter att de har fyllt 18 år mest spenderar sina dagar med att stjäla boskap och flirta med kvinnor. – Mannen tar med sig röda pärlor till dansen som han ger till den kvinna han gillar. Om du accepterar pärlorna är du krigarens flickvän.  

Macdeli, som är dotter till den misshandlade Tikako, dejtar också en krigare. – Jag träffar honom i hemlighet eftersom min mamma är emot förhållandet. Vi måste gömma oss i buskarna, så det finns ingen tid att prata. Förhållandet är enbart sexuellt. Vi har sex och sedan går vi, säger Macdeli.  

För två år sedan blev Nchekiyo bortlovad till en 60-årig man, men flydde innan bröllopet. – Jag förstod att något var fel när min pappa plötsligt en dag sa åt mig att jag inte längre behövde utföra mina sysslor. Så jag och mamma flydde till Umoja. Pappa följde efter oss, men kvinnorna i byn formade en mänsklig barrikad som hindrade honom från att få tag på oss, säger Nchekiyo. 

Umoja har inte bara räddat henne från ett påtvingat äktenskap, för första gången i sitt får hon nu också studera. Hon är för gammal för att gå i byns skola (som har 76 elever) men det finns kvällskurser för dem som är analfabeter, vilket 90 procent av Samburus kvinnor är.



Även de pojkar som bor med sina mammor i Umoja tycker att de är lyckligt lottade. – Kvinnor är bättre ledare, säger Robin Lekopiro, 18 år. De tar hand om alla och de super och slåss inte. Enda nackdelen är att han blir retad av andra pojkar. – De säger att jag sviker männen. En gång band de fast mig med palmblad och kastade sten på mig, men jag sa åt dem att växa upp.  

Eftersom han har blivit så pass gammal och enbart kvinnor och barn får bo i Umoja måste han snart lämna byn. – I vår kultur måste pojkar flytta hemifrån och klara sig själva i min ålder, så det är inget konstigt med det, säger Robin.

Bredvid Robin leker hans 12-åriga granne Sawadi, en sprudlande liten tjej, vacker som en ängel men med röststyrka som en elefant. Om hon inte bodde i Umoja skulle hon snart giftas bort. Istället sjunger och springer hon runt, totalt omedveten om att kvinnor ses som ett underordnat kön. – Tjejer är bäst, vi klarar allt, utbrister hon.  

När hon får frågan om vad hon vill bli när hon blir stor, lägger hon huvudet på sned och tänker en stund. Sedan svarar hon med bus i blicken att hon vill bli ”Kenyas president”. Och med Umojas kvinnor bakom sig är det kanske inte så långsökt som det låter.

Foto: rfi.fr, nationalgeographic.com