Så har den äntligen öppnat, den 1114 km och två dagar långa järnvägslinjen mellan Qinghai i Kina till Lhasa i Tibet. Den är världens högst belagda och går genom den massiva bergskedjan Himalaya.

5072 m.o.h. ligger sträckningens toppunkt, som är gränsstationen Tanggula Shankou. Här är det extrema temperaturer och ostabil permafrost. Ändå har man klarat av att bygga en 1338 meter lång tunnel genom den frusna tundran.

Rapportene som inkommit efter premiärresan berättar att pennor exploderade, elektroniskt utstyr slutade fungera och vissa av passagerarna mådde så dåligt så de behövde extra oxygentillförsel.

I tysthet har det pågått, bygget. Kritik har framkommit om att endast kineser har tillåtits arbeta, att tibetanerna har varit oönskade. Kanske har man varit rädd för sabotage, eftersom protesterna har varit många och högröstade från det saktmodiga, buddistiska lilla berglandet. Mot sin vilja knyts det nu närmare det dominanta och dynamiska Kina.

Och även om tågluffare vill komma från världen över är inte syftet med järnvägen att tillfredsställa deras äventyrsbehov. I stället är den ett redskap i en kinesisk folkomflyttning. I framtiden skall nämligen 900 000 han-kineser om året, nybyggare och pionjärer, transporteras in i Tibets ödebygder och till den kulturellt unika huvudstaden Lhasa.

Bittersött måste det vara, för det fredliga folket i Tibet, att med ett underverk som detta, minskar utsikterna till självständighet från Kina ytterligare. Och jag är splittrad. Å ena sidan är jag imponerad över kinesernas bragd. Bygget har krävd mycket och jag är inte ens säker på om det skulle tillåtas från diverse fackföreningar här hemma, att arbeta under sådana extrema förhållanden. Men å andra sidan är arrogansen så uppenbar att man blir rasande, är det inte dags att befria Tibet?

Här finns fler bilder av den spektakulära järnvägen.



Foto: dagbladet.no